I en trebäddssal på en ortopedisk vårdavdelning, på ett lasarett.
JAG (säng 1) till säng 2:
”Nu har jag lyssnat på ditt privata telefonsamtal under en timmes tid. Jag vill bara att du ska veta hur påfrestande det är. Din telefon ringer oavbrutet! Jag skulle uppskatta om du inte pratar så länge varje gång.”
”Vi har olika vanor”, säger hon.
”Ja, det har vi. Jag undviker att prata i telefon för er andras skull.”
Sköterskan travar med bestämda steg mot min säng, öppnar munnen och skjuter ut ord i minst hundra decibel:
”Det här är en tre-sal och här behöver vi visa varandra hänsyn. Vill man prata i telefon i en timme behöver man få göra det.”
Jag tittar på henne. ”Vems hänsyn ska bestämma?”
Hon lommar iväg. Jag trycker mina silikonproppar djupare in i öronen.
Jag är djupt tacksam över att vara en av få som Akademiska Sjukhuset i Uppsala valde att operera den 19 januari. Jag har väntat länge. Gick i egenvald karantän på nyårsdagen och följde nervöst sjukhusets beredskapsläge – sedermera stabsläge – och informationen om inställda planerade operationer. Skulle de boka av mig? Skulle jag lyckas hålla mig frisk?
Nu har jag, efter tre dagars vistelse på Akademiska, transporterats med ambulans till min hemkommuns lasarett. Min operation var den enda av de planerade operationerna som genomfördes. Jag skänker en tanke till alla de som inte fick komma på grund av att ovaccinerade personers sjukvårdsvistelser prioriterades. Personalen på Akademiska var fantastisk trots underbemanningen – tack Mahdi, Aram och Alejandro m fl.
Nu hörs säng 3, med ännu högre ljudnivå: ”Varför är det så jävla mörkt här inne?”
”Det är kväll ute”, säger sköterskan.
”Ja, men då ska man väl för fan tända lamporna inomhus”, säger mannen.
”Jaså, sitter du på sängkanten”, svarar sköterskan – i syfte att byta samtalsämne, tänker jag.
”Vad är det för jävla dum fråga? Du ser väl för fan att jag sitter på sängkanten. Hur kan du ställa en sån fråga?” säger säng 3, påtagligt förbannad.
Sköterskan tystnar.
Säng 2:s telefon ringer. För tionde gången idag. Tjugofem signaler. Hon är på toa. En hurtig trudelutt på högsta volym. Det ringer och ringer.
Igår sa sköterskan till mig: ”De är gamla, förstår du – hör dåligt och har inga hörlurar.”
”Jodå, hon har hörlurar. Ligger där”, sa jag och pekade. ”Hon behöver bara veta att hon bör använda dem.”
”Nej, det kan vi inte kräva.”
Varför inte då? tänkte jag.
Igår kväll grinade jag av ljudnivån här inne. Som en cirkus med extra allt. Minst 20 personer passerar vårt rum varje dag: undersköterskor, sjukskötare, läkare, sjukgymnaster, städare, matserverare. De kliver in och ut många gånger. 100 besök i rummet är ingen överdrift. Det är 200 fötter som kliver cirka 100 steg varje gång. Det innebär 20 000 tramp. Dag tre brukar vara stora gråtdagen när man ligger på sjukhus, så har det också varit för mig. På Akademiska hade jag eget rum.
Varför finns det inga beteenderegler för trebäddssalar?
Sköterskan till mannen i säng 3: ”Arne?”
Med högre röst: ”Är du vaken Arne?”
Med ännu högre röst: ”Hör du mig Arne?”
Arne: ”Jag kan för fan inte sova här när ni skriker så förbannat.”
Man ska inte underskatta 87-åringars hörsel heller.
Någon minut efter att sköterskan gått hör jag Arnes röst bakom min skärm:
”Är du säker på att du inte är vaken?”
Jag undrar vem han tänker på och pratar till. Han fortsätter prata:
”Jag skulle ju säga att jag är kär i dig. Du har en liten nätt figur som räddar den här resan. Jag tar och gör en krabbsallad till oss.”
Nu försöker jag dämpa mitt skratt genom att hålla munnen under täcket. Han pratar i sömnen, högt och tydligt, om att skära tomater i fyra delar, dela vindruvor mitt itu och om hur de röda små paprikorna ska snittas. ”Silverlök ska i, men inte i för små bitar. Sen ska grädde blandas ner. Lite majonnäs och lite bananrom. Ett par droppar kinesisk soja också. Det blir finfint”, säger han. ”Sen i med krabban. Alla delar som JAG godkänner”, säger han. ”Det här blir grejer. Sen tar vi två kräftor, skär stjärten och de kraftiga armarna i bitar, knäcker klon och har i den. Det här bjuder jag på i morgon”, avslutar han ”– nu tar vi nästa rätt.”
Jag skrattar inte längre, för jag orkar inte höra på honom mer.
Säng 2 beklagar sig inför sköterskan som passerar hennes säng att ”här får man minsann inte prata i telefon”, och jag hör hur sköterskan svarar ”jo då, det får du visst”.
Säng 3: ”HALLÅ – finns det ingen att prata med här??”
Jag ber om mer smärtstillande, borrar ner huvudet djupt i kudden och vill bara åka hem. Funderar på att SJ har telefonfria vagnar, och att trebäddssalar i rimlighetens namn borde ha begränsade telefontider. Äntligen börjar jag skratta. Jag är så jävla trött och har så ont, och jag undrar verkligen hur kommande en och en halv vecka ska bli. Om jag inte skrattar kommer jag att bli galen. Tackar i tysthet coronan för att ingen får ta emot besök. Känner mig översköljd av alla maskiner och kroppsliga ljud och mänskliga dofter.
Säng 3, nu skrikande: ”Skär av slangen för helvete.”
”Varför har du tagit ur droppet?” hör jag sköterskan säga.
”Det gör ju ont för fan”, säger han. ”Jag kan inte jobba när det gör så ont, fattar du väl.”
Mannen är ”på jobbet” och berättar om när han var bataljonschef, NATO-medarbetare och professor i kirurgi.
”Vad spännande jobb du har”, säger sköterskan, ”var opererade du?”
”Ja, det var främst stickor i foten”, säger mannen på stort allvar.
När sköterskan fixat droppet färdigt tänker jag på vilka änglar det är som jobbar här. Dessutom är de inpackade i skyddsdräkter. Inte konstigt att de pratar högt, men de hörs bättre än de tror.
Utifrån korridoren hörs ett återkommande desperat ”hallå”.
När jag vaknar på den tredje dagens morgon har jag sovit max tre timmar. Föregående dag överhörde jag femton halvtimmessamtal – alla från samma person och med samma innehåll: Hur skulle det bli när damen kom hem? Skulle färdtjänsten, med hjälp av den läskiga trappklättraren, få upp henne till lägenheten? Mannen som hon åkte med sist hade hon ju inte förstått vad han sa – vem skulle vara chaufför nu? Kunde hon lita på honom? Och vidare om sin fantastiska vän som i denna stund våttorkade golven, bäddade rent och dammade alla spjälor i bordet därhemma – hur skulle hon kunna tacka honom? Och så om de 60 olika människorna från hemtjänsten hon haft besök av det senaste halvåret – hur hon önskade att enbart få Anna, Ingrid och Britta, men hur samordnaren på kommunen inte kunde lova henne det. Samordnaren visste inte ens om det fanns ”huvuden” till fem besök om dagen och ett om natten.
Mellan telefonsamtalen tryckte damen på den röda knappen så många gånger att jag tappade räkningen. Hon oroade sig för mediciner, packning och om hon skulle få med sig sina värdesaker.
När mina rumskompisar somnat för natten hörs tystnaden. Mellan klockan 23 och 04 är det bara avbrott för kontroller av blodtryck, blodsocker, feber, syresättning och droppinstallationer, för byte av lakan efter sängkissande, för nattliga toabesök och mannens sömnpratande – samt damens mardrömmar om att vi alla i rummet är ihopsatta med rep och behöver komma loss, och att personalen som fikar därute måste hjälpa oss.
Jag har så jävla ont. Jag är så trött. Och jag älskar min frukostbricka och den tålmodiga människa som gör den precis så som jag vill ha den. Att det finns en meny att välja och vraka från är inte bara fantastiskt – det är ren och skär lyx.
Sköterskan till säng 3: ”Nu ska vi ta prover.”
Mannen i säng 3: ”Jaså.”
Sköterskan: ”Ditt personnummer igen, tack?”
Mannen: ”Är du glömsk?”
Jag ler lite åt mannens fråga, som ju är rimlig. Jag kan vartenda personnummer utantill vid det här laget, och jag har bara varit här i tre dagar. Personalen måste rimligen veta. Men det är ju inte anledningen till att de frågar.
Jag vinkar hej då till damen, som körs ut med rullstol och ska hem till sitt våttorkade skinande hem. Inom en timme rullar en ambulansbår in och en annan dam bäddas ner i den rengjorda och ombäddade sängen. Hon är 85, gråter och undrar var hon är. Jag får veta att hon ska opereras under kvällen.
Utifrån korridoren hörs ett återkommande desperat ”hallå”.
Jag längtar hem.
26 januari 2022
Helena
