Min 3-åriga Inez är en särskild liten personlighet med stor egen vilja.

För mig som växte upp med orden ”din vilja växer i skogen” är det både en glädje och, emellanåt, utmaning att hantera.

Som när hon i helgen sprang upp på det vi kallar för Madickenberget, på vår tomt – utan skor, med för stor morgonrock och sopborste i högsta hugg – och vägrade komma ner. Mest var jag rädd för att hon skulle snubbla på den svallande frottén, som var två decimeter för lång. För tredje gången sa jag, med hög, bestämd och arg röst: ”Inez, nu kommer du ner!” ”Jag heter inte Inez”, svarade hon och avväpnade mig totalt. ”Vad heter du då?” frågade jag. ”Jag heter Ida”, sa hon. Jag brast ut i högljutt skratt. Hon är inte bara envis – hon är roligt också. Jag är så nyfiken på vem hon kommer att bli eftersom hon bara är i början av sin identitetsresa.

I ett kapitel under Esset Skräddarsytt skriver jag bland annat om det som kallas för identitetsfusionering, som är värt att reflektera över om man som organisation använder sig av värdestyrning och kulturbyggande. De individuella identiteterna sammansmälter med de sociala. Gränsytan blir otydlig. Trycket ökar att agera helt i gruppens intresse – och då är det viktigt att veta vems och vilket intresse det är (egentligen) som styr. Man vill ju inte som chef att det ska vara Ida, när det egentligen är Inez.

24 maj 2020

/Helena