Januari. Min födelsedagsmånad och det nya årets första månad. En ny början. En ny chans. Igen. Tjohooo.

Mitt nyårslöfte är att vara sann mot mig själv. Ännu mera sann. Inte försköna, dölja eller stoppa undan något inom mig. Det är inte alltid lätt. Det förutsätter ju att jag har bra kontakt med mig själv och att jag kan identifiera vad som är ”sant”.

Den senaste veckan har flera av de chefer som jag handleder uttalat just ordet ”sann”. Jag tycker alltid att det är spännande när det jag själv har i fokus för tillfället också uttrycks av någon annan. Är det den osynliga induktionen som är i spel? Det där som sägs i det mellanmänskliga men som inte uttalas?

Jag minns när jag som deltagare i en grupp för personlig utveckling, för sisådär 25 år sedan, presenterade mig och sa: ”För mig är det viktigt att man är sann.” Det var det mest personliga jag kunde komma på. Notera ordet ”man”. Jag minns att kursledaren la huvudet på sned, spände blicken i mig och efter ett eftertänksamt ljudligt ”hmm” undrade: ”Vems sanning?” Jag blev förvirrad och hade inget svar. Vad menade hon? Det tog mig några år att förstå vad det där med sannhet är och varför det är viktigt för mig.

Några arbetsplatsexempel:

”Anna” pratar ofta om vad andra sagt eller gjort, som hon stört sig på. Hon beskriver sin upplevelse med ett patos som är sant för henne. När jag ber henne exakt beskriva händelseförloppet – det hon såg eller hörde – brukar bilden bli mer färglagd och en del av ”sanningen” är inte lika sann längre. Hon har tolkat in information som inte finns.

”Anders” har fått ett brev, där han och några andra anklagas för att vara sexistiska. Könsstereotypa vitsar i fikarummet har väckt obehag. Han kan överhuvudtaget inte påminna sig om att han någonsin dragit en sådan historia. Vilken är sanningen här?

”Karin” har stött på information som utmanar hennes värdegrund. Vad håller de på med på den här arbetsplatsen egentligen? Nepotism, skumma rekryteringar och regelverk som inte följs. Hon trivs på sitt jobb och med sina arbetsuppgifter, och hon vet att om hon påtalar det här kommer det att få konsekvenser. För henne, relationerna och karriärmöjligheterna. Visselblåsarpolicy finns, men hon har motstridiga känslor inför att använda den. Vill hon överhuvudtaget arbeta på en arbetsplats där sånt här pågår? Hennes inre sanning är under lupp. Det där stället där kompromisser är bannlysta.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag envisas med att alltid ha hjärtat med mig i allt jag gör. Det är min sanning. Uttalad eller outtalad. Så är det nämligen med sanningen – den behöver inte alltid ageras på, men du kommer inte undan med att hantera den om du väl hittat den.

I 25 år har jag av och till gått i terapi, hos två olika psykologer. De har på olika sätt hjälpt mig att hitta ”min sanning”. Sedan flera år tillbaka skickar jag vidare den insikten, om hur man kan göra för att hitta sin sanning – professionellt, personligt eller privat. För det är något alldeles särskilt med de där ”sanningsnycklarna”!  IHA: Identifiera, Hantera, Agera. De gör inte alltid (arbets-)livet enklare, men de gör det helt klart mer rikt.

I år ska jag agera på en av de sanningar jag identifierade inom mig i somras. Just nu hanterar jag. Agerar gör jag i nästa bok.

31 januari 2021

Helena