Motvalls kärringen, Gubbjäveln och Sprättfolket

Känslor i dur och moll.

Varning: Det här inlägget innehåller svärord, så du som inte gillar det ska inte läsa.

Någon gång om året händer det att jag blir riktigt arg – ni vet, typ riktigt jävla förbannad. Inte bara irriterad, besviken eller ”störd”. När det händer brukar tårarna skjuta fram ur ögonen som projektiler. Det är som om min kropp är förprogrammerad till att stortjuta när det jag egentligen känner är ilska. På ett sätt är tårexplosionen fascinerande, för jag vet varför min kropp vill ha det så. Och fastän jag vet vad i min livshistoria som format en sån omvänd reaktion, kan jag inte stoppa den. Jag måste få gråta klart.

Sen kommer den – ilskan. Den smyger sig fram som en soluppgång. Ger sig succesivt till känna. Bam! Jag blir medveten om att jag är arg. Det här aktiveras främst när jag, i mitt privata liv och sammanhang, omedvetet har tillåtit någon att kliva över mina gränser.

I arbetslivet är kroppen förprogrammerad annorlunda, på ett sätt som jag har mer kontroll över. Där har jag tränat upp mig till att bli ett finstämt instrument. Strängarna har olika uppgifter. En sträng är känslosträngen: jag behöver kunna identifiera också andras känslor och inte sammanblanda dem med mina egna. Varför? Därför att känslor stjäl psykisk energi från våra arbetsplatser när de inte riktas åt rätt håll och inte hanteras på ett professionellt sätt. Alla känslor är heller inte sådana att de bör hanteras på arbetsplatsen, och för att skilja dem åt behöver vi först kunna identifiera var de hör hemma.

Det händer att jag möter ledningsgrupper där dold ilska kokar under ytan och det emellanåt fälls en och annan tår. Grupper är sällan medvetna om att den psykiska energin är riktad mot annat än målfokusering och affärseffektivitet. Alla ledningsgrupper (och andra viktiga ledande grupperingar) behöver minst fyra gånger per år stanna upp en heldag och utvärdera sin känsloeffektivitet. Det här är viktigt om vi vill hantera arbetsplatsens psykiska kraft på ett kostnadseffektivt sätt. I alla fall tills vi bestämmer oss för att människorna på arbetsplatsen är maskiner.

Motvalls kärringen, gubbjäveln och sprättfolket behöver öron, ögon och uppmärksamhet. De kanske behöver styrning, de kanske har något viktigt att berätta – eller så kanske de ska arbeta någon annanstans.

2 oktober 2020

/Helena